Klimatet och barnen

Drabbad. Ett obehag utöver det vanliga. Ett varför, större än på det egna planet.
Vår planet.
Äh fuck it.
Som Einstein sa – Det som kännetecknar en sann galning är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Fan. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig längre.
Det är så märkligt detta. Kombinationen av att bli äldre, se polare få barn hela tiden och sedan denna hopplöshet.

Jag har egentligen aldrig mått såhär bra. Någonsin. Det känns som att jag är omringad av massa härliga människor som vill mig lika väl som jag vill dem.
Omtyckt, frisk och fortfarande hybris.
Sedan är jag, förutom mitt bolån, skuldfri och svensk, vilket snabbt ansluter mig till ett av de mest välbeställda asen på hela jorden. Jag hör till och med till de 0,5 procenten av planetens absolut rikaste skikt. Det gör du också och allt bör vara som det ska.

Ändå går jag hem från mitt företags kontor i detta oktobermörker med en pulveriserande känsla av olust.
Det skaver i mig.
Och det som gör mig bortom förvirrad är att det som alltid varit mitt fundament – optimismen – inte verkar kunna ge mig några svar längre. För jag vet ärligt talat inte om det är dags att börja sluta hoppas.

Hör vi inte att jorden just nu tar sina sista kippande andetag för att överleva?

Vi läser mycket om detta. Lyssnar på radio, tittar på dokumentärer, läser tidningar och forskarrapporter med röda diagram som haft konstiga kurvor alldeles för länge.
Jag och många med mig vet att om vi släpper ut koldioxid och metangas i atmosfären blir vår planet varmare. Vi vet också att om vi skövlar jordens lungor – regn- och mangroveskogarna – samtidigt som vi kastar plast i havet så att koraller bleknar och dör, förändrar vi hur liv kan levas här.

Isarna smälter fort som fan nu alltså.
Det är ett rekord som sätts just denna höst, då Antarktis är många grader varmare än vad en redan ganska bister prognos spekulerat kring.
Och jordens ca 16 000 glaciärer, som sköter nedkylningen, är en stor del av det fenomen som gör att denna planet är möjlig att leva på.

Jag vill skrika ut till hela världen att vi måste börja tänka om nu. Hjälpas åt nu. Äta dyrare, köpa mindre, sopsortera bättre.
Helt enkelt låta fucking bli.
12 pack ekologiska ägg kostar exempelvis 42 kronor, jämfört med 12 pack andra ägg, som kostar 24 kr.
Vi måste.

Mitt tillstånd består mycket i att om jag skriker ut att jag tar mitt ansvar nu, att lova att sköta mig – blir jag då skuldbelagd så fort jag vidrör något av det fula, det förbjudna?
För hur mycket jag än försöker blir jag på nåt sätt meningslös eftersom jag antar att jag kommer misslyckas.
Vad vi än gör, är det verkligen good enough?
Får vi göra nånting över huvud taget?
Resa? Flyga? Drömma?
Det är ett dilemma som är lika svårt att ta ställning till som att försöka begripa alla vinklar av klimatkatastrofen. Hur den drabbar oss, varför den uppkommit och om det är möjligt att undgå den.

Efter att jag såg Before The Flood – en film av FNs klimatambassadör Leonardo Di Caprio – om hur världen kommer te sig när Florida, Holland och en mängd öar förpassats till havsbottnar, började jag gråta för första gången på länge.
Det är inte långt dit och det går tydligen ännu fortare utför än vad de visste när den filmen spelades in.
Enligt en artikel i National Geographic, från februari 2015 lär vi om ca 80 år se att exempelvis Florida drabbats av det monumentala i att land blir hav.

Oavsett alla gissningar kring hur långt in i framtiden det rör sig om, så är anledningen till min hopplöshet, att det ändå är så pass kort tid att samvetet inte räcker till för att gå i mål med tanken att kunna skaffa barn här.
Man har ju ett sånt enormt ansvar över konsekvenserna det medför. Det skrämmer mig till fasa.
Tro mig, jag har drömt om det länge, men har inte förälskat mig i förutsättningen än.

Mina barn kommer ju också att vilja leva sitt liv som vi gjort. I fullständig frihet. Strösslandes som om allt var konstant och leva som om morgondagen var lika spännande som igår.
De kommer vilja kunna skörda all världens frukt på samma gång, de kommer vilja dyka bland färgglada fiskar, äta billig mat och sedan, det värsta av allt – skaffa egna barn.
Det kommer bli svårt.
Eftersom (om vi fortsätter skövlingen av allt som skövlas kan) deras barn kommer att växa upp och leva på en väldigt farlig plats.
En planet som inte längre kan andas, en planet som förstörts, en planet som är alldeles för varm för att vi ska få plats på de ytor som fortfarande är beboeliga. Då riskerar vi allt ifrån naturkatastrofer till flyktingströmmar från länder som inte längre finns och vi kommer behöva sudda ut varenda en av våra idag påhittade landsgränser.
Tänk om det då, resoneras som det gjordes på 1940- eller 2010-talet? Att det finns för många som avskyr dem som inte ser och ter sig likadant som dem.

Då kommer inte bara fiskarna vara döda för länge sen.
Vi kommer själva att ta kol på varandra.

Om inte skatten på koldioxid höjs till en alldeles överjävlig nivå i hela världen, om inte alla företag som sysslar med palmolja, scampi och antibiotikabesprutat nötkött tvingas ställa om, samt om inte fisket regleras i alla världens hav – då finns det bara en lösning jag kan komma på och det är att vi sticker.
Elon, finns det platser kvar till Mars eller?
Det har vi ju faktiskt inte provat.
Då kan vi iallafall förvänta oss ett annat resultat än det här.

Simon P.
Oktober 2017.

The warming of earth. Observational history of temperature from 1850 until today. Berkeley Earth, US.

Opslået af Studio Olafur Eliasson på 11. oktober 2017

Källor:

http://www.wwf.se/vart-arbete/hav-och-fiske/hav-i-varlden/hotade-ekosystem/1133349-hotade-marina-ekosystem

http://polarisen.se/glaciarer/glaciaerer-och-klimat/

https://www.scientificamerican.com/article/new-york-city-could-see-6-foot-sea-rise-tripling-of-heat-waves-by-2100/

http://ngm.nationalgeographic.com/2015/02/climate-change-economics/florida-coast-map

http://geology.com/sea-level-rise/new-york.shtml

http://www.globalrichlist.com/

http://www.ipcc.ch/

http://www.wwf.se/wwfs-arbete/hav-och-fiske/wwfs-fiskguide/1243694-wwfs-fiskguide-nar-du-ska-kopa-miljovanlig-fisk

http://www.wwf.se/source.php?id=1640653

Monad Shoal.

Hennes pipande alarm ljöd ett par gånger fler än vanligt och jag insåg att jag inte kunde snooza mer.
Hon brukade alltid vara min backup, när vi vaknade tillsammans, men hennes öronproppar gjorde att hon fortfarande sov sådär djupt som jag så ofta sett henne göra.

Rummet, som var insvarvat i ett asiatiskt hyddliknande fodral, var både varmt och kallt på samma gång och jag kände mig stark över att vi lyckats somna i hyfsad tid ändå.
Den där klibbiga fuktigheten i kombination med en air condition på fullt blås gör att det alltid är lite bökigt att sova under rimliga förhållanden i länder runt ekvatorn.
Klockan var 04:15 när min tredje snoozning och hennes oskyldiga sömn blev mitt call för att sätta igång hjärnan.

Jag väckte henne försiktigt.
Efter att ha stigit upp såhär tidigt för tredje gången den senaste veckan, kändes det inte ens längre som en motgång.
Två bananer till frukost och en promenad på en kritvit strand i kolsvart utförande genomfördes, innan vi kom fram till dykcentret.

Vi tar oss smidigt över på den filippinskt streamlineade motorbåten. De här båtarna är alltid konstruerade på samma sätt, presenningsliknande tak, två längor med träpaneler som agerar sittytor, tillsammans med en upphöjning för kaptenen utgör innanmätets bas. Det säregna med dessa båtar är de två långa pålar som löper längs med långsidorna. Dessa turas om att slå i det djupblå havsvattnet i takt med att båten vickar endera höger, endera vänster, sedermera framåt.
Det är en fantastisk konstruktion.

Väl där, sätter vi oss ner och ser den stjärnklara natthimlen sakta övergå till gryning, där den ena stjärnan efter den andra försvinner i takt med att moln och annat som hör dagen till gör entré.
Det är ett vackert tillstånd och jag försöker att omfamna det.
Vattnet är näst intill helt platt och det ser ut att bli en väldigt fin dag.
Klart. Varmt. Fuktigt.
Här sitter vi, med ett femtontal glada främlingar från hela världen och far rakt ut till havs samtidigt som jag tänker att världen är både liten och enorm på samma gång.
Tidigare i veckan hade jag misslyckats med exakt samma procedur på grund av för små öron, då trycket från havets djup blev för stort. Avundsjukt fick jag då gå upp till båten igen medan de andra simmade rakt ner i det blå för att försöka hitta rävhajarna. Men idag, den sista dagen på ön Malapascua, så hade vi bestämt att jag skulle försöka tills det gick.
Hon var med mig hela tiden och det enda jag tänkte på är att jag till varje pris vill att hon ska må bra i all evighet.

På båten har alla fått en varsin plastlåda, märkt med sitt namn, där de tillhörigheter som hör respektive kit till, ligger. Vi har gått igenom våra lådor och sett till att allt är med och folk klär om och på sig i oregelbundna mönster.
Efter att hon säkerställt hur lång tid vi har kvar, avväger och planerar hon med god marginal – så som hon alltid, i alla sammanhang gör – när det är dags att börja klä om, och jag gör precis som hon.
Efter 45 minuter är vi framme vid Monad Shoal. Namnet på den plats där dessa speciella hajar brukar hålla till varje morgon för att tvätta sig genom att låta småfiskar äta sig mätta på slagg som samlats kring deras kroppar.
Funderar hur man ens kan namnge något så abstrakt som en del av havet men jag lämnar tanken lika snabbt.
Av dagens resenärer är jag sist kvar på båten och när jag släpper tyngden från vänster fot och tar steget ut i vattnet är det bara att hålla tummarna.

På det tjugofjärde försöket lossnar det. På tre meters djup kan jag äntligen equaliza, eller blåsa ut, genom båda öronen och jag är good to go.
Hon har snällt väntat där nere, på kanske sex meters djup, i säkert en kvart nu.

Min dykinstruktör, Vanessa och jag tar oss ner till henne, innan vi tre simmar i samlad trupp tämligen snabbt ner till ca 20 meters djup. Vattnet övergår lika plötsligt som tyfonerna kan slå till på Filippinerna, från varmt till kallt. Jag vänder mig om och tänker på att jag inte vill att hon ska frysa och trots hennes dubbla ställ wetsuits kramar hon om sig själv, sådär som man brukar visa barn som inte kan prata än, att det är kallt.
Men vi skrattar ändå.

Vanessa testar om min hjärna är skarp nog för att hantera djupet genom att hålla fram olika antal fingrar och jag ska, enligt överenskommelsen, snabbt visa hur många till som behövs för att nå upp till sju.
Hon låter mig räkna ett par gånger och det går givetvis som en dans.
Man ska tydligen riskera att hamna i något slags neurotiskt tillstånd från och med 20 meters djup och neråt, där självförtroendet går i taket och en känsla av berusning kan infinna sig. Det är ingen större skillnad mot hur jag har det dagligen på land, så jag tänkte att det här blir enkelt. Jag förstod aldrig riktigt om allt var som vanligt eller om jag lyckades nå neurosen. Men jag grejade det och vi fortsatte, framåt och neråt i mörkret.

Min stora, tunga, men i vattnet viktlösa tub på 230 bar luft, som satt fastspänd på ryggen blev tyngre att andas ifrån på grund av djupet. Och medan jag tog långa djupa inandningar, försökte jag hela tiden andas ut så sakta som möjligt för hushålla med oxygenresurserna – allt för att maximera längden av det fullständiga i att andas under vatten. För när mätarens barantal minskar i rask takt måste man behålla lugnet och när den når ner till 70, då är det dags att gå upp och dyket är över.
Innan det sker vill jag så gärna hinna vara med om den ännu okända känslan av att simma bara några meter från ett av planetens mäktigaste djur.

Den går tydligen inte att finna i så många vatten, rävhajen. Eller thresher shark, som den heter internationellt. En sällsynt varelse, som tydligen inger både respekt och status i dykarnas värld.
Det är ett speciellt folk – dykarna.
Det är en sån jakt efter dem på Malapascua och många reser dit, ibland till och med enbart för att se den. Tänker att om jag får göra det med henne, så ger det oss ett band för livet, oavsett om vi vill det eller inte.
Men jag gillar tanken.

Efter att ha letat en stund och mött en annan grupp från vår båt, skakandes på deras huvuden, kände jag att vi kanske inte får se någon rävhaj den här gången heller. Sista chansen, sista dagen, men min fysik sätter stopp för mig igen – det är så det brukar se ut nämligen. Men jag njöt trots allt, jag klarade det ner till djupet iallafall. Och jag visste att hon skulle vara glad ändå.
Men så händer det. Någon vinkar snabbt mot oss, hennes ögon spärras upp, hon tittar bakåt in i mina ögon och jag tänker nu, nu, nu. Jag tittar på henne, ser att hon har sin GoPro redo och tar sig snabbt, smidigt och helt orädd fram till en bra position.

Den simmade flera varv rakt framför oss tiotal dykare, som på rad betraktade den på nära håll. Alla avstånd förvrängs under vatten, men känslan sa att den bara var ett par meter bort. Folk jublade ansträngt och begränsat under sina cyklop och dykardräkter och det gick inte att sluta le. Jag glömde för flera minuter till och med bort att jag andades under vatten och det var verkligen sådär hypat som många försökt, men inte lyckats förklara. Gissar att inte heller mina superlativ räcker, men jag kan ju försöka.

Den var lång, ståtlig, snygg, ball och cool. Så perfekt skapt och med en svans som skulle kunna snärta ner en artonmetersbuss tog den sig framåt i maklig takt, som om den visste att han var den coolaste killen i stan.
Evolutionens fjäder i hatten.

Bredvid står, flyter och fin pivotar vi och folk visar tecken av glädje med fingrarna till varandra.
Man hamnar i ett tillstånd av rus och rädsla på samma gång. Jag tror det har med adrenalin att göra.
Det är en häftig stund vi är med om tillsammans. Vi främlingar, hon och jag.

Jag vänder mig om, ser henne filma och le, som om hon vill föreviga, inte bara ögonblicket, utan även den glädje hon just nu känner pumpa i hela hennes lilla kropp. Den kropp som omsluter det största hjärta jag mött och känt. Jag blir lycklig bara av det.
Mätaren för hur mycket luft vi har kvar minskar alltjämt. Men i ruset är reglerna för någon sekund bortglömda, och någon knackar till på mig. Jag riktar blicken snett upp till höger och ser att hon hittat ytterligare en haj som svävar över oss, bortåt, men på ett skärrande nära avstånd. Jublet vet inga gränser och jag tror jag låter som fan. Skrattar.
Tittar på henne, på hajen, på henne, på hajen och jag känner att jag på nåt sätt bidragit lite lite till att fylla hennes själ med äkta glädje.
Magiskt.

Vi simmar tillbaka, luften måste räcka till ett, alltid obligatoriskt safety stop, när man dykt i djupa vatten. Det gör den och när vi slår hål på havets tak med händerna märker vi hur solen tydligt brutit sig igenom alla lager av moln och ozon och träffar oss med brännheta strålar.
Jag tar mig upp på båtens lilla trappa och backar upp med de långa simfötterna och den tunga utrustningen som utgör hindret för ett normalt rörelsemönster.
I vattnet ser jag henne slita av sig regulatorn och ropa nåt jag inte kan höra, men lätet är lyckligt och jag försöker vara glad på ett sätt som matchar de andras. Det är mitt sjunde dyk någonsin och det första djupare än 18 meter, så jag försöker anpassa varje uttryck utefter vad som kan tänkas vara någorlunda ok. Men jag är glad inombords. Euforisk.
Vi tar oss båda upp på båten, kramar varandra, ger high fives till Vanessa och försöker återge det just upplevda i ord som inte räcker till.

En efter en tar sig de andra upp på båten och när samtliga är på plats, vänder vi tillbaka in mot land. Solen värmer, trots att klockan inte ens slagit sju på morgonen.
Att det är den 21 december och lackar mot jul går oss för stunden helt förbi.
Vi sätter oss bredvid varandra, tar på oss varsin torr tröja, lindar hotellhanddukar runt oss och recenserar upplevelsen om och om igen. Jag hör att alla verkar överens, oavsett erfarenhet av dykning, att det här var något utöver det vanliga.

Stranden har av dagsljuset blivit vit igen.
Jag är glad att vi upplevde det.
Tillsammans.

Simon P.
December, 2015.

Jag får gå före i kön – och det äcklar mig

Jag skulle vilja spinna vidare på Calle Schulmans kolumn kring att skära runt hörn på en snedvriden bostadsmarknad, ovärdig ett land som Sverige.
Den marknaden är nämligen inte ensam om att förfördela de med social förmåga.

Det är April 2017 och jag har precis fyllt 30 år.
Jag haltar runt på kryckor igen då jag fått en redig smäll på knät efter lite inomhusfotboll med polarna, dagen före min födelsedag.
Jag har sedan tidigare genomgått fem knäoperationer, varav den första redan när jag var 18 år, så jag vet ungefär vartåt detta barkar.

Jag är lite begränsad i mina val av aktiviteter här i livet. Skidor, fotboll, löpning, tennis, badminton, långa promenader osv. Sedan 2005 har jag behövt göra noggrant kalkylerade avvägningar för om, hur eller vad som är möjligt att genomföra.
Det har blivit mitt liv, och det är något som ligger så naturligt hos mig att jag ärligt talat inte reflekterar kring det längre.
Men jag har velat ge svar på tal ett par gånger.

”Varför håller du på då, när du vet att du inte kan?”
”Är du bänkad eller varför spelar du inte?”
”Haha, vad är det för fel på dig nu då”
”Skada dig inte nu igen”

Och nu när knät är svullet som en ballong igen, får jag återigen välja mellan att vänta in systemets tågordning eller nöta fram en egen lösning för att få bukt med problemet.
Tur att jag har tugget med mig.

I Sverige fungerar det så att man åker till akuten när man gjort sig illa.
Där får man vänta tills man träffar en allmänläkare, som förhoppningsvis skriver ut en remiss för att få träffa en specialist – i mitt fall en ortoped.
Efter det görs en bedömning om en magnetröntgen är ekonomiskt försvarbar, vilket å andra sidan är en förutsättning för att läkaren ska kunna analysera skadan och ta beslut om det krävs en operation eller inte.
Har man tålamod och tur och lyckas ta sig igenom alla steg får man tid för röntgen, för att sedan vänta in ytterligare en kallelse till en stundande operation av random utvald ortoped.
Det låter nog som att det tar lite tid.
Det gör det också.

Då jag gått igenom processen förut värjer jag mig från att vänta och bestämmer mig för att trycka på lite.
Vilka krokar kan jag dra i? Känner jag någon? Kan någon tidigare kontakt prioritera mig?
Hur når jag fram till rätt instans som på snabbast möjliga vis kan ge mig bästa möjliga service?
Jag har inte särskilt ont men jag är väl medveten om mina tillkortakommanden, så jag har ett starkt driv att någon bara ska kika på det iallafall.

Jag börjar ringa runt till gamla ortopeder jag har stött på. En har blivit konsthandlare. En är pensionerad. Och en fortsätter tydligen att utföra regelvidriga korsbandsoperationer i Uppsalatrakten.
Till slut får jag, via en av alla receptionister jag talat med, numret till konsthandlarens gamla kollega. Dessvärre har även han pensionerat sig. Däremot visar han sig vara en av Sveriges mest hängivna knäentusiaster, som vigt sitt liv åt att studera hur knäleder fungerar och inte fungerar. Han har gjort ett otal korsbandsoperationer, varav flera på landslagsnivå i både fotboll och basket. Han har dessutom varit med och byggt upp ett av Europas största register för korsbandsskador som registrerar och utvärderar hur man kan förbättra både vård och rehabilitering. Han har forskat, gjort studier, rekonstruerat allt som rekonstrueras kan i mängder av knän, men framförallt; han känner ALLA i den här branschen.
Ortopedibranschen, om nu det ordet kan få anstånd för en stund.

Så bara någon vecka efter min nya skada har jag fått tid på en klinik i centrala Stockholm. Jag tar tunnelbanan dit från kontoret och är där på 11 minuter.
Det är inget privat sjukhus, besöket kostar runt 300 spänn och frikort gäller.
Här får jag träffa en ortoped, genomgå magnetröntgen och jag berättar så gott jag kan om hur mitt liv påverkats av dessa bekymmer.

Jag har gått förbi vårdcentralernas köer med hjälp av telefonsamtal och iver.

Jag utnyttjar iskallt min envishet och fortsätter att ringa sjukhuset varje dag för att se om det finns något utlåtande att hämta. Jag fortsätter att hävda att jag verkligen behöver professionell hjälp och det är nu med detsamma.
Efter ytterligare någon vecka, kommer så ett utlåtande om hur det ligger till med knät och jag får dessutom reda på att konsthandlarens gamla kollegas kompis är Sveriges främste ortoped för korsbandsskador – den tidigare landslagsläkaren i fotboll – och han är villig att utföra en ny korsbandsoperation i mitt vänstra knä.
Det tar ärligt talat knappt en månad innan jag passerat alla steg och till slut får jag välja om jag vill operera mig direkt eller efter sommaren.
Klart liksom.

Om jag istället följt ordningen och suttit på akuten, väntat på kallelser via post eller bott i ett annat län än Stockholm, hade det förmodligen tagit längre tid.
Grejen är, som Calle skriver om bostadsmarknaden, att ”Sverige 2017 är uppdelat mellan de som ser till sitt eget och de som litar på systemet.”

För oavsett om jag haft otur med mina knän (jag lovar det är inte synd om mig, jag är liksom glatt lagd), så äcklar det mig att till och med sjukvården ska fungera på det här sättet.
Det är något med det här som gör mig så oerhört ansträngd.
Hur blev det så här?

Simon P. September, 2017.

PS. Jag uppskattar verkligen innerligt alla som hjälpt mig och att det gått så snabbt. Ert obevekliga engagemang har hindrat många tårar att falla längs mitt ärrade hopp.

Tack för att ni kom

Jag är från Morgongåva.

Om kärleken till familjerna som kom och om en plats där normen är att alla får vara annorlunda.

Det här är en text om att säga ifrån. På mitt sätt.
Simon, heter jag. En människa från planeten jorden.
Jag, min familj och min släkt verkar, så långt tillbaka man orkar läsa på skrynkliga ursäkter till släktforskning, ha vårt ursprung i landet Sverige. Sedan flera hundra år. Det är ju kul att läsa att namnen var lite lustigare förr, men annars är det faktiskt något som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Fram tills nu.
För under år av eskalerande och helt jävla påhittade fabler om att alla människor inte är lika värda beroende på hur man ser ut eller vart man kommer ifrån har jag börjat förstå en viktig sak.
Att just jag, behöver säga tack.
På senare tid har jag nämligen insett att jag priviligierades med villkoren att få växa upp tillsammans med människor från hela världen. Det bekom mig inte då, men idag, i mars 2014, känner jag mig stolt, förunnad och oerhört tacksam för vilka jag förärades att spendera min barndom tillsammans med.
Tack för att jag fick äran att lära känna er.
Tack för att jag fått höra era historier.
Tack för att ni ville leka med mig när jag var liten.
Jag läser idag om såna som tycker att jag aldrig borde fått träffa mina bästa vänner när jag var liten. Till er, vill jag förklara en sak.

Bland de första sakerna jag tog till mig och begrep här i livet var att alla är annorlunda. Och jag säger ”begrep”, för det är inte någon som berättat dessa redan kända fakta och teoretiskt lärt mig det. Utan jag har själv upptäckt det. Det har liksom aldrig funnits några andra alternativ.

Att få vara som man vill, utan att dömas av varken utseende, hudfärg eller huruvida man tycker om att lira fotboll eller innebandy på rasterna. Det var ett så basalt fundament att det gick mig förbi.
Det är inte så konstigt att det alltid varit en självklarhet. Under min tid i skolan har jag haft kompisar från Montenegro, Indien, Iran, Libanon, Finland, Kurdistan, Kosovo, Colombia, Ghana, Grekland, Turkiet, Irak, Filippinerna, Sverige och säkert ännu fler länder.

Jag älskar det. För mig blev det aldrig ens en fråga om vart folk kommer ifrån. Alla var ju ändå från överallt.
Och när allt är så naturligt annorlunda blir det till slut det enda normala.

Vi delade på libanesisk mat, kurdiskt bröd och finska bastutraditioner.
Vi lärde oss om nya språk, nya seder och tittade på jordgloben med nya ögon.
Vi var små och vi förstod inte annat än att det här är den enda verklighet som borde få vara en självklarhet. Vi var ju kompisar, that’s it. Och våra respektive ursprung gav vi blanka fan i. Jag är så jävla övertygad om att det är så vi ska fortsätta att ha det.
Till er som eventuellt tänker rösta på Sverigedemokraterna (eller någon annan ultraradikal dynga) i valet – ni måste till varje pris finna er i att om perspektiven landar rätt redan som barn, då kommer vi aldrig att behöva lyfta diskussionen om ditt eller mitt, deras eller vårat. För vi delar och då blir världen en bättre plats. Mindre av hat och mera av kärlek.
Jag lovar er, det blir bättre.
Snälla. Please. Por favor.

Mätningar säger att de främlingsfientliga fästena är som starkast på den svenska landsbygden. Jag kommer inte att dra upp statistiskt dravel eller hävda att mina självupplevda fakta bär sin retoriska rätt gentemot någon annans åsikter.
Men det här är åsikter och fakta på samma gång, från ett hjärta vars uppväxt mitt ute i en liten miniort i Sverige på typ 1 500 pers, framkallat den starkaste av ståndpunkter:

När barn från hela världen får samsas på samma ytor, blir vi inte bara enade om att vi förtjänar samma villkor.
Vi blir förenade. Integrerade.

Det finns en sådan oerhörd kärlek till er som inte har samma provsvar från släktforskningen som jag, men som ändå låter mig få vara med. Den känslan, mina damer och herrar, den vill jag dela med mig av.
Nu förstår jag att det är så här barn borde få lära sig om världen och värderingar.

Att man kan vara bästa vänner men ändå ha helt skilda bakgrunder. Att man får vara olika men ändå ha samma förutsättningar.
Att man får vara precis som man vill men ändå precis som alla andra.

För om alla ändå är annorlunda, då är vi per definition exakt likadana.

Tack för att ni finns. Tack för att ni kom. Tack för att ni stannade.

Tack för allt, ni nånsin gett.

Simon P. Mars 2014