Jag skulle vilja spinna vidare på Calle Schulmans kolumn kring att skära runt hörn på en snedvriden bostadsmarknad, ovärdig ett land som Sverige.
Den marknaden är nämligen inte ensam om att förfördela de med social förmåga.

Det är April 2017 och jag har precis fyllt 30 år.
Jag haltar runt på kryckor igen då jag fått en redig smäll på knät efter lite inomhusfotboll med polarna, dagen före min födelsedag.
Jag har sedan tidigare genomgått fem knäoperationer, varav den första redan när jag var 18 år, så jag vet ungefär vartåt detta barkar.

Jag är lite begränsad i mina val av aktiviteter här i livet. Skidor, fotboll, löpning, tennis, badminton, långa promenader osv. Sedan 2005 har jag behövt göra noggrant kalkylerade avvägningar för om, hur eller vad som är möjligt att genomföra.
Det har blivit mitt liv, och det är något som ligger så naturligt hos mig att jag ärligt talat inte reflekterar kring det längre.
Men jag har velat ge svar på tal ett par gånger.

”Varför håller du på då, när du vet att du inte kan?”
”Är du bänkad eller varför spelar du inte?”
”Haha, vad är det för fel på dig nu då”
”Skada dig inte nu igen”

Och nu när knät är svullet som en ballong igen, får jag återigen välja mellan att vänta in systemets tågordning eller nöta fram en egen lösning för att få bukt med problemet.
Tur att jag har tugget med mig.

I Sverige fungerar det så att man åker till akuten när man gjort sig illa.
Där får man vänta tills man träffar en allmänläkare, som förhoppningsvis skriver ut en remiss för att få träffa en specialist – i mitt fall en ortoped.
Efter det görs en bedömning om en magnetröntgen är ekonomiskt försvarbar, vilket å andra sidan är en förutsättning för att läkaren ska kunna analysera skadan och ta beslut om det krävs en operation eller inte.
Har man tålamod och tur och lyckas ta sig igenom alla steg får man tid för röntgen, för att sedan vänta in ytterligare en kallelse till en stundande operation av random utvald ortoped.
Det låter nog som att det tar lite tid.
Det gör det också.

Då jag gått igenom processen förut värjer jag mig från att vänta och bestämmer mig för att trycka på lite.
Vilka krokar kan jag dra i? Känner jag någon? Kan någon tidigare kontakt prioritera mig?
Hur når jag fram till rätt instans som på snabbast möjliga vis kan ge mig bästa möjliga service?
Jag har inte särskilt ont men jag är väl medveten om mina tillkortakommanden, så jag har ett starkt driv att någon bara ska kika på det iallafall.

Jag börjar ringa runt till gamla ortopeder jag har stött på. En har blivit konsthandlare. En är pensionerad. Och en fortsätter tydligen att utföra regelvidriga korsbandsoperationer i Uppsalatrakten.
Till slut får jag, via en av alla receptionister jag talat med, numret till konsthandlarens gamla kollega. Dessvärre har även han pensionerat sig. Däremot visar han sig vara en av Sveriges mest hängivna knäentusiaster, som vigt sitt liv åt att studera hur knäleder fungerar och inte fungerar. Han har gjort ett otal korsbandsoperationer, varav flera på landslagsnivå i både fotboll och basket. Han har dessutom varit med och byggt upp ett av Europas största register för korsbandsskador som registrerar och utvärderar hur man kan förbättra både vård och rehabilitering. Han har forskat, gjort studier, rekonstruerat allt som rekonstrueras kan i mängder av knän, men framförallt; han känner ALLA i den här branschen.
Ortopedibranschen, om nu det ordet kan få anstånd för en stund.

Så bara någon vecka efter min nya skada har jag fått tid på en klinik i centrala Stockholm. Jag tar tunnelbanan dit från kontoret och är där på 11 minuter.
Det är inget privat sjukhus, besöket kostar runt 300 spänn och frikort gäller.
Här får jag träffa en ortoped, genomgå magnetröntgen och jag berättar så gott jag kan om hur mitt liv påverkats av dessa bekymmer.

Jag har gått förbi vårdcentralernas köer med hjälp av telefonsamtal och iver.

Jag utnyttjar iskallt min envishet och fortsätter att ringa sjukhuset varje dag för att se om det finns något utlåtande att hämta. Jag fortsätter att hävda att jag verkligen behöver professionell hjälp och det är nu med detsamma.
Efter ytterligare någon vecka, kommer så ett utlåtande om hur det ligger till med knät och jag får dessutom reda på att konsthandlarens gamla kollegas kompis är Sveriges främste ortoped för korsbandsskador – den tidigare landslagsläkaren i fotboll – och han är villig att utföra en ny korsbandsoperation i mitt vänstra knä.
Det tar ärligt talat knappt en månad innan jag passerat alla steg och till slut får jag välja om jag vill operera mig direkt eller efter sommaren.
Klart liksom.

Om jag istället följt ordningen och suttit på akuten, väntat på kallelser via post eller bott i ett annat län än Stockholm, hade det förmodligen tagit längre tid.
Grejen är, som Calle skriver om bostadsmarknaden, att ”Sverige 2017 är uppdelat mellan de som ser till sitt eget och de som litar på systemet.”

För oavsett om jag haft otur med mina knän (jag lovar det är inte synd om mig, jag är liksom glatt lagd), så äcklar det mig att till och med sjukvården ska fungera på det här sättet.
Det är något med det här som gör mig så oerhört ansträngd.
Hur blev det så här?

Simon P. September, 2017.

PS. Jag uppskattar verkligen innerligt alla som hjälpt mig och att det gått så snabbt. Ert obevekliga engagemang har hindrat många tårar att falla längs mitt ärrade hopp.