Om kärleken till familjerna som kom och om en plats där normen är att alla får vara annorlunda.

Jag är från Morgongåva.

Det här är en text om att säga ifrån. På mitt sätt.
Simon, heter jag. En människa från planeten jorden.
Jag, min familj och min släkt verkar, så långt tillbaka man orkar läsa på skrynkliga ursäkter till släktforskning, ha vårt ursprung i landet Sverige. Sedan flera hundra år. Det är ju kul att läsa att namnen var lite lustigare förr, men annars är det faktiskt något som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Fram tills nu.
För under år av eskalerande och helt jävla påhittade fabler om att alla människor inte är lika värda beroende på hur man ser ut eller vart man kommer ifrån har jag börjat förstå en viktig sak.
Att just jag, behöver säga tack.
På senare tid har jag nämligen insett att jag priviligierades med villkoren att få växa upp tillsammans med människor från hela världen. Det bekom mig inte då, men idag, i mars 2014, känner jag mig stolt, förunnad och oerhört tacksam för vilka jag förärades att spendera min barndom tillsammans med.
Tack för att jag fick äran att lära känna er.
Tack för att jag fått höra era historier.
Tack för att ni ville leka med mig när jag var liten.
Jag läser idag om såna som tycker att jag aldrig borde fått träffa mina bästa vänner när jag var liten. Till er, vill jag förklara en sak.

Bland de första sakerna jag tog till mig och begrep här i livet var att alla är annorlunda. Och jag säger ”begrep”, för det är inte någon som berättat dessa redan kända fakta och teoretiskt lärt mig det. Utan jag har själv upptäckt det. Det har liksom aldrig funnits några andra alternativ.

Att få vara som man vill, utan att dömas av varken utseende, hudfärg eller huruvida man tycker om att lira fotboll eller innebandy på rasterna. Det var ett så basalt fundament att det gick mig förbi.
Det är inte så konstigt att det alltid varit en självklarhet. Under min tid i skolan har jag haft kompisar från Montenegro, Indien, Iran, Libanon, Finland, Kurdistan, Kosovo, Colombia, Ghana, Grekland, Turkiet, Irak, Filippinerna, Sverige och säkert ännu fler länder.

Jag älskar det. För mig blev det aldrig ens en fråga om vart folk kommer ifrån. Alla var ju ändå från överallt.
Och när allt är så naturligt annorlunda blir det till slut det enda normala.

Vi delade på libanesisk mat, kurdiskt bröd och finska bastutraditioner.
Vi lärde oss om nya språk, nya seder och tittade på jordgloben med nya ögon.
Vi var små och vi förstod inte annat än att det här är den enda verklighet som borde få vara en självklarhet. Vi var ju kompisar, that’s it. Och våra respektive ursprung gav vi blanka fan i. Jag är så jävla övertygad om att det är så vi ska fortsätta att ha det.
Till er som eventuellt tänker rösta på Sverigedemokraterna (eller någon annan ultraradikal dynga) i valet – ni måste till varje pris finna er i att om perspektiven landar rätt redan som barn, då kommer vi aldrig att behöva lyfta diskussionen om ditt eller mitt, deras eller vårat. För vi delar och då blir världen en bättre plats. Mindre av hat och mera av kärlek.
Jag lovar er, det blir bättre.
Snälla. Please. Por favor.

Mätningar säger att de främlingsfientliga fästena är som starkast på den svenska landsbygden. Jag kommer inte att dra upp statistiskt dravel eller hävda att mina självupplevda fakta bär sin retoriska rätt gentemot någon annans åsikter.
Men det här är åsikter och fakta på samma gång, från ett hjärta vars uppväxt mitt ute i en liten miniort i Sverige på typ 1 500 pers, framkallat den starkaste av ståndpunkter:

När barn från hela världen får samsas på samma ytor, blir vi inte bara enade om att vi förtjänar samma villkor.
Vi blir förenade. Integrerade.

Det finns en sådan oerhörd kärlek till er som inte har samma provsvar från släktforskningen som jag, men som ändå låter mig få vara med. Den känslan, mina damer och herrar, den vill jag dela med mig av.
Nu förstår jag att det är så här barn borde få lära sig om världen och värderingar.

Att man kan vara bästa vänner men ändå ha helt skilda bakgrunder. Att man får vara olika men ändå ha samma förutsättningar.
Att man får vara precis som man vill men ändå precis som alla andra.

För om alla ändå är annorlunda, då är vi per definition exakt likadana.

Tack för att ni finns. Tack för att ni kom. Tack för att ni stannade.

Tack för allt, ni nånsin gett.

Simon P. Mars 2014